Kopernikanska principen innebär att det inte är något speciellt med vår plats i universum. Det finns andra valida referensramar än en jordcentrerad. Många stora upptäckter går i denna linje. Einstein antog att ljusets hastighet var densamma oavsett koordinatsystem. Darwin poängterade liknaderna, snarare än skillnader mellan djur.
Neocortex är det yttersta och evulotionärt yngsta lagret av däggdjurens hjärna. Hos människor består det av 6 celllager och är 2 mm tjockt. Neurologen Korbinian Brodmann delade i början av 1900-talet in cortex i 52 areor vilka hade skilda histologiska karakteristika. Det visade sig senare att dessa areor hade skilda funktioner i hjärnans informationsprocessing, area 17 och 18 är tex. primära visuella cortex.
1978 publicerade Vernon Mountcastle en artikel (jag försöker få tag på den) med hypotesen att det inte finns någon del av cortex som är speciell. Vart man än letar i neocortex så är neuron kopplade på principiellt samma sätt och de utför exakt samma algoritm. Det verkar även som om ingen del av cortex kan stå oanvänd. Hos blinda används primära visuella cortex till att tolka braille.
Oavsett vilken sinnesmodalitet som ger input till hjärnan så kommer informationen i samma form, i form av temporala och spatiella mönster av "neuronspikes". Vare sig du lyssnar på musik eller tittar på en tavla så kommer informationen in till hjärnan i samma "hjärnspråk", och det verkar alltså som om hjärnan använder samma algoritm för att processa dessa signaler. Att vissa delar tar är mer benägna att ta hand om information från en viss sinnesmodalitet handlar mer om den genetiska grundinfrastrukturen som bestämmer vart sinnesinformationen ska dumpas först. Synnerven löper från ögonen till bakhuvet.
Är man bara på det klara med att alla sinnesmodaliteter resulterar i mönster av samma "hjärnspråk", känns det inte lika konstigt att man kan se med tungan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar