Värdighet.

Förra veckan pratade jag med en gammal dam på sjukhuset. Hon kände sig till last. Menade att hon ej kunde bidra till samhället längre, var sjuk och skröplig och pratade om ätterstupan.

Idag såg jag en intervju med Ayn Rand. Här, här och här (del 1, 2 och 3). Se den! Vilken kvinna! Fick mig att fundera lite...

I ett socialistiskt, kollektivistiskt samhälle ses människor som resurser i det kollektivas händer. En bra människa bidrar...offrar sig. När det inte finns något att bidra med då kan det lika gärna gå åt ätterstupan. Tragiskt. Är det då inte bättre att se människor som mål i sig själva, med sina mål och meningar. Nog kan de tjäna andra, men då genom frivilliga kontrakt där båda har utbyte. Är det inte bättre att ha ett system där kostnader blir investeringar och människor kunder, inte belastningar?
Det är väl ingen som ser sig som tärande när man går och handlar på ICA? Tar upp resurser. Köper mjölk.
Den gamla kvinnan är ju givetvis en resurs för sjukvården! Så kan människor få lite värdighet även på gamla dar.