Jag lär mig ett yrke. Är sedan igår utplacerad på medicinavdelning inriktad på gastro och endokrinåkommor. Känns kaotiskt att bli utslängd i verkligheten såhär. Så enormt mycket man inte kan. Vad som ska skrivas var och hur mycket och hur det man skrivit sedan blir skickat till sekreterare och vad man gör med pappersjournalen och vad betyder nu den där medicinska termen som han just nu slängde ur sig. Allt man sedan gör tar enorm tid. Jag känner igen den här känslan av rörighet och har reflekterat över den förrut.
Såhär är det alltid när man ska lära sig något nytt. En period när man måste reflektera över varje steg man tar. Lite betraktelser kring kunnande och vetande:
När man vet någonting innebär det att man har tillräkligt med information i skallen för att kunna utföra en uppgift. Denna information processas oftast serielt. Tankar, som är mönster av neuronaktivering, utlöser nya tankar som följer på varandra enligt lagar man tidigt tillägnat sig via empiri eller teori. Denna process av seriell processning av information tar tid och har stor benägenhet till felslut då den inbegriper så många steg.
Efter en tid då hjärnan varit utsatt för liknande problem skapas nya kopplingar mellan neuron, kanske via hebbskt lärande, så att avståndet mellan problem och lösning blir kortare. Neurala genvägar. Plötsligt försvinner alla mellansteg. Problemet löser sig självt. Utan att du vet hur. Du har lärt dig ett mönster. Pattern recognition. Kunnande.
Något av det svåraste som finns är att se världen genom ögonen hos någon som inte kan. Att bortse från sin kunskap. En mönsterkännare är inte reversibel. Det ska verkligen bli intressant att se om detta yrke någonsin faller på plats....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar