Förlorar vi något när vi lär oss allt mer om världen? Vetenskap är kanske inte alltid så romantiskt. Tables Turned av William Wordsworth: (meddling=klåfingrig)
Up! up! my Friend, and quit your books;
Or surely you'll grow double:
Up! up! my Friend, and clear your looks;
Why all this toil and trouble?
The sun above the mountain's head,
A freshening lustre mellow
Through all the long green fields has spread,
His first sweet evening yellow.
Books! 'tis a dull and endless strife:
Come, hear the woodland linnet,
How sweet his music! on my life,
There's more of wisdom in it.
And hark! how blithe the throstle sings!
He, too, is no mean preacher:
Come forth into the light of things,
Let Nature be your teacher.
She has a world of ready wealth,
Our minds and hearts to bless--
Spontaneous wisdom breathed by health,
Truth breathed by cheerfulness.
One impulse from a vernal wood
May teach you more of man,
Of moral evil and of good,
Than all the sages can.
Sweet is the lore which Nature brings;
Our meddling intellect
Mis-shapes the beauteous forms of things:
-- We murder to dissect.
Enough of Science and of Art;
Close up those barren leaves;
Come forth, and bring with you a heart
That watches and receives.
3 kommentarer:
Hej Anders!
Vilken fin dikt! Den föll mig rätt i smaken. ;)
/Kapten Krok
Vad kul att du citerar just den dikten! Den tycker jag mycket om. "We murder to dissect" tycker jag nog man bör förstå bokstavligt.
Att greppa ett fenomen analytiskt innebär med nödvändighet att man mördar det och när det väl ligger där som en död abstraktion tvingas man ta till fantasin för att "återföra det till livet" (och upp kliver Frankensteins monster för att iklädas ett Miss Universum-band och sedan prisas för sin skönhet och enkelhet). Ungefär på samma sätt som många av romantikerna, däribland Wordsworth, tvingades ta till fantasin för att tillskriva naturen egenskaper hon egentligen inte har. "Our meddling intellect, Mis-shapes the beauteos forms of things" kan, om man anser att skönhet (till skillnad från systematiska observationer) enbart ligger i betraktarens öga, upplevas som mindre allvarligt. Det som leder till ett sådant resonemang är dock att man låtit den kvalitativa skillnaden mellan Frankensteins monster och en människa gå samma abstraktionsdöd till mötes. Eller?
Inser att jag nog inte är ett dugg tydligare än jag brukar vara. Texten du fick förklarar det nog bättre än vad jag gör. Analogin med språket är bra tycker jag. Ord är definitiva och i någon mening avgränsade, precis som är fallet med objekten runtomkring oss. Ord är också beroende av sitt sammanhang (jfr "old prophets" med "prophets old"), precis som objekten runtomkring oss (ex. då ett protein har olika funktion i två olika organismer). Orden (i sig själva och om man ser till deras mening) förändras över tid vilket också är fallet med objekten runt omkring oss. Läsning är en genuint holistisk aktivitet. Att samtala likaså. Naturvetenskapen är att likna vid en på många sätt användbar monolog (som resulterar i ja- och nej-svar, bekräftade eller falsifierade hypoteser). När man ställt ett stort antal ja- och nej-frågor till exv. en människa träder en bild fram. Den här bilden är inte människan, eller ens en bra bild av människan. Den kan dock användas för att manipulera människan och ger undersökaren möjligheten att förutsäga hur människan i vissa bestämda situationer kommer att reagera, vilket ju som sagt kan vara oerhört användbart. Att därmed säga att man är på rätt spår vad gäller att beskriva personens natur är fel. Det man istället erhåller är den döda abstraktionen jag nämnde ovan, och processen är det som Wordsworth beskriver som "we murder to dissect". I alla fall, tar man denna abstraktion på för stort allvar så kommer man givetvis att omge sig själv med döda ting. Väl där är det inte så konstigt att evolutionsteorin blir den enda rimliga om man vill vara intellektuellt hederlig.
I alla fall. Filosofiska resonemang kommer man inte så långt med. Naturvetenskapen har givit oss så otroligt mycket att några små filosofiska invändningar inte spelar så stor roll, i alla fall inte så länge man inte har något bättre att komma med. Men det är ju precis här Goethe kommer in i bilden! Han har en metod som har karaktären av en dialog snarare än en monolog. Och efter en stunds dialog kan man ställa mer relevanta ja- och nej-frågor än om man går direkt på monologen. Så funkar det inom ett vanligt samtal i alla fall, det har ju vi fått lära oss på PU'n, och om man tycker språkanalogin är rimlig så kan man tänka sig att det skulle fungera inom ramen för naturvetenskap likaså. Dessutom så skulle ju Wordsworth, Blake och de andra äntligen kunna lägga sig till ro i sina respektive gravar. Du vet, få lite lugn och ro. Idag upplevs det som väldigt förlegat men förr i tiden hade ju faktiskt vetenskapen som uppgift, inte bara att förklara vad som händer runt omkring oss, utan även att sätta oss in i ett större sammanhang (vilket inte nödvändigtvis behövde vara av religiös karaktär). Om dagens naturvetenskap på något sätt skulle kunna fixa detta så kanske vi så småningom skulle slippa kreationism och andra dumheter. Men det har visat sig vara svårt. Nu är detta svårt att beskriva och argumentera för detta i ett kort inlägg, men om det skulle vara så att vår världsbild byggs upp genom en sorts avgudadyrkan av döda abstraktioner vilka vi erhållit bl.a. genom ett (i viss mening) felaktivt förhållningssätt till det vi studerar, så skulle vägen därifrån inte innebära att man som Wordsworth tillskriver naturen egenskaper hon inte har. Vi skulle istället finna de egenskaper som fanns där från början, innan fenomenen dog abstraktionsdöden. Förmodligen skulle framtida arkeologer då finna att det svenska språket, någongång i slutet av 2000-talet, förlorade sin subjekt-predikat-struktur. Det tycker jag skulle vara alla tiders!
Hoppas du har det bra på utplaceringen. Det har jag, är i Lycksele. I helgen är det marknad så det lär bli lite röj på akuten.
Vill tipsa om den här länken ( http://www.citychurchsf.org/openforum/Audio/OF_Alister_McGrath.mp3 )där Alister McGrath, en professor i teologi som bl.a. debatterat med Susan Blackmore och Richard Dawkins, diskuterar Dawkins senaste bok, The God Delusion. Föredraget är inte så intressant ur filosofisk synpunkt, McGrath kommenterar inte Dawkins huvudkritik mot religion, men jag tycker han visar ganska tydligt att Dawkins tycks sätta retoriken över vetenskapen.
Ligger väl lite utanför det du skrev om i tråden men tänkte att du kanske skulle kunna vara intresserad av föredraget och visste inte riktigt var jag skulle posta det. :)
Skicka en kommentar