Vi lever i en komplex värld. Ändå lyckas vi manövrera runt rätt bra och vi begriper allt mer om dess grundvalar. Att den ens låter sig beskrivas! Är det så självklart?
En komplex värld med zintillioner specialfall låter sig förutsägas av ett gäng ekvationer som troligen får plats på ett vanligt A4-papper. En enorm informationskoncentrering. Ofta har det också varit så att ekvationerna sagt mer om världen än det man ville beskriva med dem. Kartan sade mer om terrängen än vad kartritaren ursprungligen avsåg. Maxwell, Newton, Schrödinger...
Jag beskrev i tidigare post perceptronen/neuronen och hur den till sin natur delar upp, filtrerar och approximerar vår omvärld. Det är så vi förenklar vår komplexa miljö. Vi tränar våra neuron att se mönstren och förhoppningsvis täcker de in tillräckligt många specialfall för att vi ska få en chans att stjälpa vårt genetiska matrial över en ny generation.
Så bemästrar vi vår miljö, men hur förstår vi då oss själva. Vi måste även kunna planera in våra egna komplexa beteenden för att kunna förutsäga och planera. Det kan vara så att det även här är frågan om att bygga en simplifierad modell av det egna jaget. Efter ett tag börjar vi se mönstren. Jag har tex. ganska bra på fötterna för att beskriva mig som morgontrött...
"Up a narrow flight of stairs
In a narrow little room,
As I lie upon my bed
In the early evening gloom.
Impaled on my wall
My eyes can dimly see
The pattern of my life
And the puzzle that is me"
- Simon and Garfunkel "Patterns"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar