Ett fall för Aristoteles.

Har ni någon gång åkt tåg, lutat er mot fönstret och en längre tid tittat på landskapet som drar förbi för att sedan, när tåget stannat vid någon perrong känna det som att tåget åker baklänges. Fastän det helt uppenbart står stilla?
Det kallas vattenfallsillusionen och rapporterades först av Aristoteles, länk här.

"And also when persons turn away from looking at objects in motion, e.g. rivers, and especially those which flow very rapidly, they find that the visual stimulations still present themselves, for the things really at rest are then seen moving: persons become very deaf after hearing loud noises, and after smelling very strong odours their power of smelling is impaired; and similarly in other cases. These phenomena manifestly take place in the way above described."

I hjärnan är det area MT som har neuron tunade för rörelse och rörelseriktning. Efter en längre stunds stimulans adapteras ett neuron till ett stimuli och ger ej ifrån sig lika stark signal (spike-frekvens), det "tröttas ut". En effekt som även visar sig i viloaktiviteten efter stimulit. När jag sitter och tittar ut genom fönstret kommer neuron tunade till en viss riktning att tröttas ut, när tåget sedan står stilla på perongen kommer de antagonistiska neuronen, tunade för rörelse i motsatt riktning, ha en större viloaktivitet och jag känner att jag rör mig i tågets motsatta färdriktning.

Tycker detta är helt fantastiskt. Världen, så som vi upplever den, har mer att göra med vilka neuron som råkar vara aktiva, än hur den verklingen förhåller sig och detta är sällan så tydligt som i vattenfallsillusionen.